Vem i hela världen kan man lita på?

 Själv är jag i högsta grad i tillitsbranchen. Utan tillit till mig, inga jobb eller uppdrag.

Jag har funderat en del på det där senaste tiden. På tillit, alltså. Hur förhåller det sig med det utanför den kontext där jag själv brukar röra mig? Och jag har inte behövt överanstränga mig för att hitta anledningar att fundera över hur det står till med tilliten i olika sammanhang. Till myndigheter, organisationer, företag, media… Vi har ju i närtid inte direkt saknat exempel på tilltufsad tillit. Fackhöjdare som smörjer kråset och lite annat på medlemmars bekostnad. Med en ordförande som sparkar neråt och tvår sina händer. Placering på tillitskurvan; inte så högt. Polisen har också fått känna på en minskning av tillitskontot. För att gjuta olja på vågorna och undvika att tillhandahålla slagträn i debatten om vilka som begår vilka brott nu för tiden lät man bli att rapportera vissa händelser. Dipp i tillit. Och när Leif GW i Veckans brott-studion sa att ” så här kan vi inte ha det” – då hade väl mätaren gått ner på rött, om där hade funnits någon.

Även media får då och då en släng av sleven. Det är inte alltid man själv håller i skaftet. Varje tidningshus och redaktion lär kunna skriva under på att tittare, läsare och lyssnare titt som tätt meddelar att nu är tilliten på väg ner.

Är det inte anklagelser om överdrifter av skeenden och företeelser, så är det misstankar om underlåtelse av att berätta hur det faktiskt är.

För att inte tala om skandalen på KI, Karolinska institutet, där den firade stjärnkirurgen Paolo Macchiarini ägnade sig åt såväl kontroversiella som livsfarliga operationer med konstgjorda luftstrupar. Här fanns det under lång tid såväl tillit som brist på tillit. Samtidigt.

Namnkunniga läkare viftade med varningsflaggor, talade med ledningen, varnade för att det inte stod rätt till, skrev rapporter och till och med sa upp sig. Inte så mycket tillit där inte. Men ledningen, med rektor i spetsen var opåverkade. Tillit fanns.

Och i takt med att KI klamrade sig fast vid fortsatt tillit minskade inte bara patienternas och de egna läkarnas – en hel värld, vanligt folk och den akademiska, ställde sig frågan Kan man lita på KI? Tillitsraset handlade nu inte bara om en kirurgs ifrågasatta metoder. Frågan om förtroendet för KI fick allt fetare rubriker. Ända tills rektor tvingades svälja den sura citronen och meddela att tillit inte längre fanns och så sent som för bara drygt en vecka sedan själv tog konsekvenserna av det totalt upplösta förtroendet. Ett tillitsras likt Lehman brother-kraschen för den finansiella världsmarknaden för ett antal år sedan. Kom KI och dess rektor fram till det man kom fram till alldeles av sig själv och på eget initiativ? Icke. Det var SVT´s Dokument inifrån som publikt ställde tillitsfrågan på sin spets. Samtidigt som den egna placeringen på tillitskurvan ökade!

För sådana som jag, som till vardags ägnar många tankar åt komplexa situationer, ofta med motsättningar mellan olika intressen, är företeelser som de här som att skala en lök – det finns hur många lager och dimensioner som helst.

Själv är jag en pålitlig typ.  När jag härom veckan satt och hängde på Arlanda, i väntan på flyget hem till Kalmar, råkade jag – helt ofrivilligt naturligtvis – överhöra ett samtal mellan det jag tror var två kollegor. Det jag studsade till på var när den ena sa ungefär så här; ” Jag litar på honom, men känner ingen tillit”.

Ibland blir det knepigt. Vem i hela världen kan man lita på?

Klicka för större bild