Vem skyddar kvinnorna på asylboendet?

Jag hoppas det var många fler än jag som fick förhöjd puls och lust att hoppa in i teve-rutan och fortsätta intervjun av platschefen vid asylboendet i Älvdalen. Det fullkomligt häpnadsväckande uttalandet ingick i TV 4´s Kalla Faktareportage, sänt under försommaren, om kränkningar och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn på våra asylboenden.

Och inte blev det bättre i takt med att fler ur personalen, chefer och medarbetare, uttalade sig om konkreta händelser; sexuella ofredanden och våldtäkter. Vi fick höra att ”när så här många människor samlas på samma ställen får man räkna med incidenter.” Följt av att ”när många ensamkommande män samlas uppstår det lätt frustration och irritation”, typ. Så ensamkommande mäns sexuella frustration, som måste få utlopp genom övergrepp, (vad annars utifrån den kontext Kalla Fakta gjorde sitt reportage?) är något vi får räkna med? Och kvinnor och barn som faller offer sorteras in under rubriken incidenter och småsaker? Eller varför inte, som i reportaget, som lögnare?

Lite bättre blev det dock när mikrofonen riktades till Migrationsverkets operative chef, som med välkommen tydlighet deklarerade att nolltolerans är det som gäller för sexuella trakasserier och andra kränkningar av värden i vårt demokratiska samhälle. Bra. Låt oss nu också få se att löftet om sanktioner vid övergrepp efterlevs. Dags för ny pulshöjning blev det dessvärre bara några meningar senare, när frågan om konkreta åtgärder kom upp. Vi fick veta att planer fanns att anordna ”fredade zoner” för flickor och kvinnor. På så sätt skulle det finnas ett val om man vill vistas i gemensamma lokaler eller låsa in sig på rummet. Man tar sig för pannan.

Jag har ett förflutet med flera års arbete med brottsoffer och gärningspersoner, framför allt unga. Alltför ofta har jag tvingats konstatera att det är den utsatta det görs specialarrangemang för – med begränsningar av livsutrymmet som konsekvens. Byta skola, kompisar, fotbollslag, ställen man brukar vistas på, mm. Kanske till och med flytta till en annan stadsdel eller stad. Av skälet att man är utsatt för kränkningar och övergrepp Den här logiken köpte jag inte då och gör det inte heller nu.  Därför nu min upprördhet över rapporteringen kring utsatta kvinnor och barns situation på våra asylboenden. Likt flera av de unga brottsoffer jag har mött ställs nu de här kvinnorna inför valet att vistas i, eller inte vistas i gemensamma utrymmen. Att ha ett säkerhetstänk och räkna med att ”incidenter” kan inträffa.

Hur kan det bli så galet?

Det är förövarna, i det här fallet männen, som ska välja mellan att respektera lag och värdegrund eller, om inte, drabbas av inskränkningar och sanktioner. Inte tvärtom! För, liksom männen, kommer de här kvinnorna till vårt land för att söka sig och sina barn ett tryggare liv, bort från krig och förlorad framtidstro.

Kanske också med drömmar om frigörelse från förtryckande patriarkala strukturer.