Hur ärlig ska man vara?

Eller; Hur ärlig kan man vara? Utan att förlora jobbet, eller drabbas av andra sanktioner. När är det rimligt att låta nåd gå före rätt?

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag fram till samma sak – det finns ingen universalformel. Rättvisans vägar är outgrundliga. För några månader sedan fick en grabb sparken från en sportbutikkedja. Anledningen var att han hade tagit en energikaka, utan att betala. Där och då. Enkelt kan tyckas och anledning till avsked.

Men, det finns en twist.

Grabben i fråga hade bråttom efter jobbet, behövde få i sig något, tog energikakan och placerade den tomma förpackningen med en lapp att han kommer in under morgondagen och betalar i en av kassalådorna. Fine? Inte alls. Under tiden som passerat sedan intagandet av energikakan, den lagda lappen i lådan och då han dagen efter kommer in till butiken för att göra rätt för sig har någon städat kassalådan och slängt såväl lapp som förpackning. För sin chef berättar han om lappen han skrivit, att avsikten aldrig varit att ta energikakan och att han nu, som han skrev på lappen, skulle betala. Det hjälpte honom inte. Ytterligare någon dag senare var han inte längre anställd.

Gjorde butikens chef något fel? Förmodligen inte. Regelverket har strikt och sannolikt korrekt tillämpats. Grabben då? Absolut. Att inte direkt betala för det man tar, stort som smått, är regelbrott.

Men – det som upptar mina tankar är hur utgången hade blivit om grabben hade låtit bli att berätta och betala för sig dagen efter. Hade han då haft kvar sitt jobb? Vad jag förstår var det ingen som visste och därmed knappast inte heller hade reagerat. Låt mig för tydlighets skull säga att jag på inget sätt uppmuntrar någon att ta något utan att betala och hoppas på att komma undan. Det handlar inte om det.  För mig är det lika mycket ett filosofiskt dilemma. Är det verkligen så att ärlighet lönar sig i längden? Det som vi tankats med i bröstmjölken.

Nu en helt annan historia.

För många år sedan arbetade jag med medling mellan unga gärningsmän och brottsoffer. Ett av de fall jag aldrig glömmer handlar om högstadiegrabben som använde matbutiken nära skolan som sitt eget skafferi. Han snattade oavbrutet av hyllornas härligheter, i tron att butiksföreståndaren inget visste. Ända tills en polisanmälan gjordes. Där jag kom in i bilden. Föreståndaren var odelat positiv till ett möte mellan honom, pojken och mig, Pojken inte lika förtjust, men insåg att alternativen var begränsade.

När vi sitter inne i butikskontoret, på vingliga drickabackar, säger föreståndaren att han nu vill att pojken ska vara ärlig och att han vet att det här senaste tillfället inte var det första. ”Så berätta nu om det har hänt någon mer gång”. Pojken lägger händerna i knäet och börjar räkna på fingrarna. De räcker inte till, men han räknar på. Och så säger han; ”Jag är inte säker, men det är nog minst 25 gånger”. Det är då något stort händer. Föreståndaren tittar på mig, sedan pojken och säger; ”Nu var du modig och gjorde det rätta – som berättade för mig det jag redan visste. Om du slutar snatta ska jag lita på dig och försöka hjälpa dig om du har problem.”

Man nästan slutar andas.

Ärlighet varar längst? I alla fall ibland. Och förmodligen beroende på vem du frågar.