Jag bara skojade…

Eller ”vi bara skojade”. Har du sagt det någon gång? Det har jag. Massor av gånger. Inom familjen, till vänner, arbetskamrater – ja, i alla tänkbara situationer. Inget konstigt med det. Vi skämtar, är allvarliga, uppmuntrar och är oense med varandra. Om vart annat och hela tiden. Det är så det ska vara i fungerande relationer.

     I den jämbördiga relationen är det högt i tak. Vi både ger och tar och har utrymmet att emellanåt testa gränsen och utmana varandra. Och det funkar, för i det outtalade kontrakt vi har med varandra har vi gemensamt satt spelreglerna. Vi vet att det är på lika villkor. Men hur blir det när det inte finns en överenskommelse om vad som är okej? När en part tar sig friheten att på egen hand definiera vad som är acceptabelt och inte?

Låt oss återvända till ”jag bara skojade”. För snart 15 år sedan fick jag uppdraget och glädjen att bygga upp och starta en ny verksamhet inom Kalmar kommun. Den kom att kallas Medlingsverksamheten och uppdraget var att erbjuda medling till unga gärningsmän och deras brottsoffer. Ett av mina ärenden det första året handlade om två elever på en skola. Den ena grabben var ledargestalt i den dominerande gruppen. Den andra var mestadels ute i kylan och sällan inkluderad i någon gruppgemenskap.

En dag nådde de vardagliga trakasserierna, med bland annat knuffar och glåpord, en ny nivå. Det skulle ”skojas” lite extra. Den redan utsatta pojken föstes tillsammans med ledaren och någon till in på en toalett. Tiden för ”doppning” var kommen. Vänd upp och ner, med sina plågoandar hållandes i fötterna doppades den skräckslagna och försvarslösa eleven med huvudet rakt ner i toalettstolen. Om och om igen. När det slutligen var över var grabben lika vettskrämd som blöt.

I efterspelet av denna händelse kom jag, i samarbete med polisen, in i bilden. I mitt första möte med den unge förövaren ställde jag en av alla de frågor jag alltid ställer; Varför? Svaret jag fick och har fått så många gånger därefter var; ”Jag bara skojade”. Jag tror inte det finns någon som inte kan sätta sig in i den utsatta pojkens situation och hur ”skojigt” det var för honom.

Jag vet att händelser som denna och liknande inte är helt ovanliga. Det förekommer på kommunala skolor och internatskolor som inslag i så kallade nollningar. Vi är många som minns medierapporteringen kring övergreppet på Lundsbergs internatskola härom året, där en förstaårselev välkomnades med en strykjärnsbränning på ryggen.

På skoj? Ett oförargligt inkilningsmoment inom traditionen för nollningar? Eller ”så här gör vi och alla inblandade var med på det”? Men vetskapen att olika sorters övergrepp förekommer på flera ställen och i olika sammanhang gör det knappast mer rumsrent. Eller hur?

Med dessa och många andra exempel på näthinnan har jag alltså kommit att bli överkänslig mot ” jag bara skojade ”. Jag varken begär eller önskar att någon annan ska bli det. Det jag däremot tänker är att vi skulle kunna avstyra åtskilliga kränkande situationer på skolor, arbetsplatser, sociala medier och andra miljöer där såväl barn som vuxna vistas om vi alla höjer blicken och ärligt ställer oss frågan; Skojigt för vem?

Förra veckan fick Marwa Karim, från Hudiksvall, ta emot Aftonbladets pris som Årets ungdomshjälte. Efter många år som svårt mobbad i skolan hjälper hon idag unga mobbningsoffer att komma tillbaka till livet. En inte särskilt vågad gissning är att Marwas mobbare åtminstone någon gång försökt förklara sina övergrepp med att man ”bara skojade”. Jag hoppas att de i dag – och alla vuxna som inte ville se – skäms och från hjärtat har bett Marwa om ursäkt.

Jag jobbar inte längre med medling vid brott, men fortfarande med medling och konflikthantering. Och den där meningen på tre ord förföljer mig och får mig fortfarande att reagera och nästan tvångsmässigt utforska om det som är skojigt för ena parten också är skojigt för den andra.

Klicka för större bild