Känner du någon som tänker?

   Det vete katten om det någonsin har tänkts så mycket som nu för tiden. Kring saker som är alldeles uppenbara tänker man i stället för att tycka, veta eller tro. Oavsett om det handlar om att vatten är blött eller om solen skiner.

Försök till exempel att få en socionom att leverera en uppfattning eller omdöme utan att få säga; ”jag tänker att….”Det är snudd på omöjligt. Om jag har något emot socionomer? Inte ett dugg. Jag är ju själv en. Kanske är det också därför jag ibland överhör och får ”hang ups” på allt tänkande. Det är som att mitt inre räkneverk går igång och jag inte hör annat än ”jag tänker att….jag tänker…jag tänker att…” Alldeles oavsett hur trevlig, rolig, eller kunnig personen framför mig är.

Jag själv då? Jo vars, det händer att också jag tänker. Men allra mest har jag nog tänkt som nybakad socionom. Ett av de första jobben, eller vikariat snarare – man fick vänta länge på fast jobb då -var på kriminalvårdens riksanstalt i Visby. Förutom min examen i bakfickan hade jag också ansträngt mig för att anamma mitt yrkes språkbruk och förhållningssätt. Och började känna mig bekväm med det.  Ända tills Leffe, grovt kriminell med ett flersidigt brotts-CV, vid samtalet inför sin frigivning slår näven i bordet och med kraft ryter åt mig; ”Jag skiter i vad du tänker – jag vill veta vad du tycker!”

Kanske är det så att jag sedan Leffes lektion har utvecklat en viss överkänslighet mot tänk-ordet. Om jag glömde berätta när det var? Det gjorde jag inte, det var medvetet. I min högst ovetenskapliga fundering kring tänkandets vara har jag kommit fram till att de som tänker mest finns inom det beteendevetenskapliga området. I ohotad ledning.  Föreställ dig den polis som efter blåsning i en nykterhetskontroll konstaterar att föraren är allt annat än nykter skulle säga; ”Jag tänker att…..det här ser inte bra ut.”  Eller läkaren, som med provsvaren i handen säger till patienten; ”Jag tänker att……du har haft en infarkt.” Det finns ju inte. Lika lite som att snickaren vid husbygget till kollegan skulle säga; ” Du, jag tänker att…….det är fel mått på fönstren.”

Ibland kan man undra om vissa journalister hellre skulle ha velat vara socionom, psykolog, eller, varför inte, psykoterapeut? I intervjuprogram, där samtal förs under kanske en hel timma med en enda intressant person får man emellanåt associationer till en terapisession.  ” Jag tänker att det du berättar är……..Vad tänker du att det här har gjort med dig……Jag tänker att det måste ha varit svårt för dig….” Och så vidare.

Tro inte annat än att jag gillar den här sortens program. Jag är ett stort fan av dem och sjunger gärna långsamhetens lov. Det är bara det där med överkänsligheten för tänkande som ibland ställer till det.

Apropå Polisen – i somras åkte jag fast för fortkörning.  Men jag visste inte om det förrän en månad senare, då jag fick hem ett brev där jag fastnat på en kamera i Skåne. Inte mycket att säga om. Dessutom som bilden på mig hade större likhet än passfotot. Bara att skriva under. Lite tröst i sammanhanget var att jag också fick en broschyr med Polisen och Trafikverket som avsändare. Gissa rubriken.

”Låt oss berätta hur vi tänker.” Det känns tryggt.