Få först och sedan leverera. Eller leverera först och sedan få?
Senaste tiden har jag haft anledning att för egen del fundera kring de olika alternativen.
Jag har ett bra tag haft det besvärligt med ett knä. Efter mycket ont och ännu mer gnäll hamnade jag så på Ortopeden (har för övrigt en teori om att det kanske är lättare att ta sig in på Fort Knox, originalet, men det är en annan historia.) Men nu sitter jag där, glad och tacksam. Träffar dessutom en doktor som visar stor förståelse för min problematik och visst, det finns skäl att operera. Jag får titta på en knäprotes, en som skulle kunna ersätta min nu mindre väl fungerande led.
Ja tack, tänker jag. Den vill jag gärna ha. Nu. Men det finns en hake. Jag är för tjock. För att resultatet ska bli så bra som möjligt behöver jag gå ner åtskilligt i vikt. Och även om det smärtar att se drömmen om snar hjälp segla iväg kan jag naturligtvis inte argumentera emot.
Jag vet ju att det är sant. Jag är för tjock. Men, den fortfarande lika sympatiska doktorn säger också; ”Jag vägrar inte operera dig. Min starka rekommendation är dock att du går ner i vikt först. ”Vad göra? Anta utmaningen, eller ”kräva sin rätt”?
För mig är valet självklart. Jag har ett hälsoproblem (inte livshotande eller akut) och kan få hjälp att bli bättre. Men för att det ska bli så bra och hållbart som möjligt krävs en motprestation av mig – att gå ner i vikt. I min värld är den ordningen fullt rimlig. Jag levererar först och får sedan det jag så hett önskar mig, ett förhoppningsvis bättre knä. Därtill bekostat av allmänna medel. Jag ifrågasätter inte omsorgen om mig, men har heller inga problem med att värdera åtgärden i kostnader. Utan övervikt ökar oddsen för ett lyckat resultat, samtidigt som risken att behöva göra nya, kostsamma, ingrepp minskar. Enkel matematik.
Och så det där med drivkraft och motivation. Var jag så här klokt resonerande när jag satt där på patientstolen? Nja, kanske inte direkt. Om sanningen ska fram så var mitt eget förslag att jag först blir opererad och sedan går ner i vikt.
Med tanke på den här krönikans vinkel är det knappast pengarna tillbaka på svaret jag fick – få är de som går ner de nödvändiga kilona efter att ha fått sin operation. Det är före motivationen är som störst. Det köper jag. Även om det är surt att tugga i sig. Drivkrafter och motivation är vad det handlar om. Vad händer med dem om man, som i mitt fall, får först och sedan förväntas leverera? Skulle jag efteråt gå ner till den vikt jag behöver om jag idag blev opererad? Förmodligen inte. Det är väl ungefär lika sannolikt som att den som får körkort först blir godkänd utan uppkörning eller prov och sedan tilltros att lära sig alla trafikmärken och visa att man faktiskt kan köra bil. Min övertygelse är att den här frågeställningen är relevant inom mängder av andra områden. Vad är det som motiverar och driver oss människor? Alla som har barn har erfarenhet av få eller leverera först-knipan. Om du gör A ska du få B – känns det igen? Hur har det gått? (Oschysst fråga, jag vet nämligen svaret)
Politiker och makthavare hanterar det också, även om man inte väljer att formulera det som jag.
Nu är det i alla fall tomtetider. En bra sak med det är att tomten inte brukar vara så knusslig med om man levererar eller inte för att han ska öppna julklappssäcken. Så ta det lugnt. Du som inte redan har kanske till och med får ett körkort.
Klicka för större bild
Hur ärlig ska man vara?
Eller; Hur ärlig kan man vara? Utan att förlora jobbet, eller drabbas av andra sanktioner. När är det rimligt att låta nåd gå före rätt?
Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag fram till samma sak – det finns ingen universalformel. Rättvisans vägar är outgrundliga. För några månader sedan fick en grabb sparken från en sportbutikkedja. Anledningen var att han hade tagit en energikaka, utan att betala. Där och då. Enkelt kan tyckas och anledning till avsked.
Men, det finns en twist.
Grabben i fråga hade bråttom efter jobbet, behövde få i sig något, tog energikakan och placerade den tomma förpackningen med en lapp att han kommer in under morgondagen och betalar i en av kassalådorna. Fine? Inte alls. Under tiden som passerat sedan intagandet av energikakan, den lagda lappen i lådan och då han dagen efter kommer in till butiken för att göra rätt för sig har någon städat kassalådan och slängt såväl lapp som förpackning. För sin chef berättar han om lappen han skrivit, att avsikten aldrig varit att ta energikakan och att han nu, som han skrev på lappen, skulle betala. Det hjälpte honom inte. Ytterligare någon dag senare var han inte längre anställd.
Gjorde butikens chef något fel? Förmodligen inte. Regelverket har strikt och sannolikt korrekt tillämpats. Grabben då? Absolut. Att inte direkt betala för det man tar, stort som smått, är regelbrott.
Men – det som upptar mina tankar är hur utgången hade blivit om grabben hade låtit bli att berätta och betala för sig dagen efter. Hade han då haft kvar sitt jobb? Vad jag förstår var det ingen som visste och därmed knappast inte heller hade reagerat. Låt mig för tydlighets skull säga att jag på inget sätt uppmuntrar någon att ta något utan att betala och hoppas på att komma undan. Det handlar inte om det. För mig är det lika mycket ett filosofiskt dilemma. Är det verkligen så att ärlighet lönar sig i längden? Det som vi tankats med i bröstmjölken.
Nu en helt annan historia.
För många år sedan arbetade jag med medling mellan unga gärningsmän och brottsoffer. Ett av de fall jag aldrig glömmer handlar om högstadiegrabben som använde matbutiken nära skolan som sitt eget skafferi. Han snattade oavbrutet av hyllornas härligheter, i tron att butiksföreståndaren inget visste. Ända tills en polisanmälan gjordes. Där jag kom in i bilden. Föreståndaren var odelat positiv till ett möte mellan honom, pojken och mig, Pojken inte lika förtjust, men insåg att alternativen var begränsade.
När vi sitter inne i butikskontoret, på vingliga drickabackar, säger föreståndaren att han nu vill att pojken ska vara ärlig och att han vet att det här senaste tillfället inte var det första. ”Så berätta nu om det har hänt någon mer gång”. Pojken lägger händerna i knäet och börjar räkna på fingrarna. De räcker inte till, men han räknar på. Och så säger han; ”Jag är inte säker, men det är nog minst 25 gånger”. Det är då något stort händer. Föreståndaren tittar på mig, sedan pojken och säger; ”Nu var du modig och gjorde det rätta – som berättade för mig det jag redan visste. Om du slutar snatta ska jag lita på dig och försöka hjälpa dig om du har problem.”
Man nästan slutar andas.
Ärlighet varar längst? I alla fall ibland. Och förmodligen beroende på vem du frågar.
Klicka för större bild
Konsten att samtala konstruktivt – inte något vi föds med
”Tack för ett trevligt samtal”, sa han när vi någon månad senare träffades efter middagen hos de gemensamma, jubilerande vännerna.
Vad då samtal? Tänkte jag, men sa det inte.
När jag spolar tillbaka bandet till det där ”trevliga samtalet” minns jag hur klart som helst att jag inte fick en enda fråga om mig och mitt varande. Å andra sidan fick jag en tre timmars monolog och världen förklarad för mig. Från en mästarnas mästare i egofixering, helt utan självdistans och naturligtvis av mig genuint ointresserad person.
Mansplaining, tänker du kanske. Det gör jag.
Och även om det är en krönika i sig tänkte jag inte ägna just denna text åt det fenomenet. ( Ändå kan jag inte låta bli att droppa teveprogrammet Min sanning, där Anna Hedenmo innan jul intervjuar f d finansministern Anders Borg och ställer frågan; ”Är du en mansplainer”? Svaret vi fick var ”Jag gillar att förklara saker, att föra långa samtal. Men mansplainer, nej.”) Ja, mansplaining eller inte. Vad det handlar om är att definiera och förstå vad ett samtal är. Av forskning och uppfattningar om samtal finns det hur mycket som helst.
Men det finns förhållningssätt som de flesta inom området verkar vara överens om. Eftersom jag ofta rör mig inom konflikthanteringsområdet , låt oss utgå från det. Och säger du att du aldrig befinner dig i konfliktfyllda situationer, där det är nödvändigt att kunna föra ett konstruktivt samtal, tror jag inte ett ögonblick på det.
Man kan naturligtvis babbla på utan mål och riktning och hoppas att det löser sig. Ibland gör det kanske det. Men risken är stor att en redan infekterad situation bli ännu värre Jag halkar själv dit ibland. Som partner, mamma, syster….Värre är det om jag gör det i mitt professionella liv, där kan man förvänta sig mer. Så, vad är då nyckeln till ett konstruktivt samtal? Där möjligheterna är goda till ett positivt resultat.
Det första du måste göra är helt enkelt att bestämma dig. Bestämma dig för om du är beredd att träna. Du behöver fundera över om du är trött på att du i dina samtal inte uppnår det du avser att uppnå. Om det lite för ofta blir fel, kanske med negativa konsekvenser? I så fall är du i gott sällskap. Konsten att samtala konstruktivt är nämligen inte något vi föds med. Det är genom kunskap och övning vi lär oss.
Känner du någon som lärt sig cykla, åka skidor, eller hålla fantastiska föreläsningar utan träning? Skulle inte tro det. Och om du nu har bestämt dig för att träna upp dig till svart bälte i samtalsfärdigheter lyfter du kanske på ögonbrynen när jag säger att den viktigaste nyckeln av alla är att lyssna. För att bli en ännu bättre samtalare måste du bli en riktigt bra lyssnare. För övrigt ett av de absolut mest effektiva knepen för att få andra att gå dig till mötes. Lyckas du här har du öppnat upp kanalerna för konstruktiv kommunikation, samtidigt som du ger dig själv de bästa möjligheterna för att få fram ditt budskap. Och, inte minst, att själv bli lyssnad på.
Nu är det snart dags för dig att få snacka.
Men först examen i lyssnande. Har du lyckats förmedla att du lyssnar intresserat och uppmärksamt? Att du har förstått vad den andre vill säga? Då kan du gå vidare till gå, utan att passera fängelse. Men bara då. Själv skulle jag idag, utan att blinka, förpassa min forne middagspartner direkt i Monopolfängelset, utan att passera gå. Uppmärksamhetstjuvar på kalas ska inte få tre obrutna timmars fokus.
Möjligen en kvart.
Klicka för större bild
Röhsska muséet och konflikterna
Röhsska muséet i Göteborg stängs i 15 månader.Inte för att damma av de 50 000 föremålen, utan för att ta tag i de svåra och långvariga konflikterna.
Det handlar om den psykosociala arbetsmiljön. Konflikter som under året eskalerat, men sägs ha funnits där under 15 års tid, med hög sjukfrånvaro och omsättning på chefer. Kulturnämndens ordförande i Göteborg, Mariya Voyvodova (S), säger till TT att ”det har gjorts många olika åtgärder och insatser, men vi kommer hela tiden fram till samma problematik.”(16-12-12) Och det som följer av resonemanget är att för att kunna göra något riktigt bra krävs en stängning av arbetsplatsen. I 15 månader.
Smaka på den, skattebetalare.
De 15 år gamla, väl kända, problemen bekräftas nu av politiker och tjänstemän. Man tar sig för pannan. Att det har gjorts försök att hitta lösningar är säkert sant. Men vad har man gjort? Vilken problematik har man funnit? Inte är det väl så illa som att kulturförvaltning, tjänstemän och till och med kulturdepartementet, som Röhsska sorterar under, har agerat efter formeln ”det här löser vi inom familjen.”? Och hoppats på att varje ny chef (elva stycken på fem år) ska vara den som med sitt magiska trollspö löser såväl gamla som nya eskalerade konflikter?
Om ja är det en uppvisning i anmärkningsvärt illa skött konflikt- och krishantering. Hur är det i så fall möjligt? Samma sak med ledning och styrning. Femton års kännedom om allvarliga problem och nu en panikstängning på lika många månader.
Frågor på det? Rimligen.
För en skattefinansierad verksamhet likt Röhsska ska det inte gå att komma undan med att man nu gör något vettigt och hoppas på att man efter kuren reser sig som fågel Fenix ur askan. Kostnaden för den tid muséet är stängt och ska genomgå sitt stålbad är på åtskilliga miljoner. Management-, konflikt- och krishanteringskonsulter – sådana som jag – kommer få möjligheter att fakturera så det står härliga till. Och det är ju bra. Vi behöver också bröd på bordet.
Men frågan är om inte personalen och de som finansierar den offentliga soppan, skattebetalarna, hellre hade sett krafttag tidigare och kunnat fortsätta nyttja det man betalat för – att besöka muséet och dess samlingar. Inte mötas av en låst dörr och ”stängt på grund av konflikter”.
Man har ju haft tid på sig, milt sagt. Och vad mig och mina konsultkollegor beträffar gillar nog de flesta av oss lika mycket att jobba förebyggande som att släcka bränder. När skadan är skedd och krisen står för dörren behövs naturligtvis hantering här och nu – brandsläckning.
Men avkastningen av konsulttimmar blir så mycket större när de hamnar under rubriken förebyggande arbete. Organisationer som har kunskap och strategier för hur man hanterar kriser och konflikter står betydligt stadigare när det stormar än den som är oförberedd. För övrigt kan man undra om kulturlivets chefer och medarbetare är mer stridslystna än andra.
Några fler exempel bland årets nyhetsskörd om svåra konflikter på våra kulturinstitutioner; Kulturhuset Stadsteatern, Kungliga Musikhögskolan, Kungliga Konsthögskolan, Statens muséer för världskultur…….
Kalmar Konstmuseum inte att förglömma. Även om det just i år fört en lågmäld tillvaro.
Klicka för större bild
Elefanten i rummet
Man behöver sällan anstränga sig särskilt mycket för att snabbt hitta flera stycken Ibland kan man till och med tro att man är på rena elefantsafarin
I mitt jobb, antingen med fullskalig konflikthantering, eller om det ”bara” handlar om förändringsarbete till bättre samarbeten, dyker de upp titt som tätt. Ofta hittar man dem snabbt. Men ibland behövs det hårt jobb och grävande för att synliggöra dem.
Det kan vara en enda, stor och välväxt, som bara står där. Mitt i rummet. Eller så är de flera stycken, stora som små. Gemensamt för dem alla är att de är osynliga, samtidigt som de är högst påtagliga. Alla ser dem och vet att de finns. Men låtsas som att de inte vore där.
Känner du igen situationen?
Det är jag helt säker på att du gör. Jag är också övertygad om att du åtminstone någon gång har känt att mötet på jobbet, eller diskussionen vid fikabordet blev märklig, eftersom man undvek att prata om det som var så uppenbart – elefanten i rummet.
Talkshowgiganten Skavlan vet vad jag snackar om. Han har flera gånger kritiserats för tassande och undvikande av besvärliga frågor i intervjusituationer av gäster i sitt program. Kanske har den största kritikerstormen av alla handlat om intervjun med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Följsamt trippade Skavlan runt elefanten och lät frågorna om främlingsfientlighet, invandring och integration hänga kvar i luften. För det fick han sina fiskar varma, milt sagt. Den timide och återhållsamme Skavlan väjer dock inte alltid för elefanter. När drevet om kungens påstådda otrohetsaffärer pågick som värst för ett antal år sedan höll en av de utpekade ”väninnorna” en presskonferens. I ett helt annat ämne, kopplat till sin egen karriär. Den samlade presskåren höll sig diciplinerat på mattan och ställde sina frågor om just detta. Tills Skavlan inte längre kan lägga band på sig och säger det alla tänker; ”Finns det inte en stor elefant i det här rummet?”
De finns i alla kontexter. I privata och offentliga. I ledarskapet och medarbetarskapet. Inom politiken och bland politiker. Elefanterna. Eller varför inte i sammanhanget kring en landshövdings problem i hanterandet av både det ena och det andra. Bland det som efter hand uppdagats om representation, fakturor, alkohol och sexsamtal finns naturligtvis också elefanten i rummet. Den som omöjligen kan ha undgått alla runt omkring, men som man av någon anledning inte ville eller vågade tala om. Än mindre hantera och adressera. Hade det kunnat undvikas? Den personliga tragedin och tillitstappet för Länsstyrelsen i Kalmar län?
Möjligen. Men problem kan inte hanteras konstruktivt om man tittar bort och inte ser elefanten i rummet.
Hur är det med elefanterna i ditt liv?
Kanske är det på något område dags att göra en Skavlan och ställa frågan ”Finns det inte en stor elefant i rummet?”
Klicka för större bild