”Kom, så går vi och slår honom på käften!”

Blev du fundersam nu? Lugn, bara lugn – ingen har kommit till skada.
Dialogen ovan ingår i situationen som bröt ett till synes hopplöst dödläge i en tvist mellan två internationella företag, etablerade i Hongkong. Den tredje parten, medlaren, var dessvärre inte jag. Det var min lärare, John, verksam vid Center for European Dispute Resolution (CEDR) i London. Och anledningen till att John har delat den här situationen är för att visa att ibland är det mest oväntade det som ger resultat. I en medling, en förhandling, en svår situation som måste lösas.

För att redaktionsledningen för denna tidning inte ska behöva riskera att bli nerringd, anklagad för att ha samröre med en våldsbejakande medlare, säger jag här och nu; Nej jag förespråkar varken utövande av våld, eller förslag därtill. Aldrig. Inte i någon form.  Hur skulle det se ut! I synnerhet som ett av grundfundamenten för medling är just dialog och icke våld.  Men – och det här är poängen – vi som är medlare har ett brett register att arbeta med. Liksom friheten att, om nödvändigt, på ett okonventionellt sätt hantera situationen vi fått uppdraget att hjälpa till i.

Vilket var precis vad min lärare gjorde i den här händelsen.
Parterna hade vänt sig till CEDR i London och bett om hjälp att hantera en svår situation, en kommersiell affärstvist. Men, som John och vi som är hans lärjungar vet; de allra flesta konflikter och motsättningar handlar till 10 procent om sakfråga, resten är känslor. Så också denna. Situationen hade gått i stå. Ett uppenbart dödläge fanns att hantera, med parter som från att ha gjort stora framsteg i att närma sig varandra nu plötsligt inte kunde föra en dialog, knappt ens vara i samma rum. Från att nästan ha satt sig vid förhandlingsbordet var man nu tillbaka på ruta ett.

I var sitt rum – det här var en så kallad Skyttelmedling, där medlaren går från rum till rum och jobbar med parterna i enskilda och gemensamma möten – satt parterna och osade galla om varandra. Hos den ena pumpade adrenalinet extra mycket. Och enligt hans sätt att se fanns bara ett förslag till lösning kvar; ”Jag går in och slår honom på käften.” ”Okey”, säger John. ”Du går först, så kommer jag efter.”

Oväntat och orimligt? Absolut. Men i det här läget också konstruktivt. Den nya strategin (givetvis hade John kraftfullt avvisat och argumenterat emot allt tal om handgripligheter) att nu verbalt tillmötesgå den frustrerades önskan blev genombrottet i processen. Reaktionen lät inte vänta på sig; ”Är du inte klok, så kan vi inte göra! Vi måste lösa det på något annat sätt.” Vilket man också gjorde. Att spela det här kortet kräver naturligtvis stor kompetens och skicklighet i det man gör. Jag vet att Jo

hn aldrig skulle ha gjort det om han inte visste vad han gjorde, eller vilken effekt han var ute efter.

”>Till sist – Kommer du ihåg Peter, ”Foppa” Forsberg och hans legendariska kommentar om domaren efter en svidande SM-finalförlust; ”Jag har lust att ge på han en smäll!”
>Frågan är vem som där och då skulle ha vågat hänga på den besvikne ”Foppas” önskan? Inte jag i alla fall.

Klicka för större bild