Kung i backen

Jag har träffat kungen.
Flera gånger, faktiskt. I skidbacken, vid middagsbordet, på bygatan, ja – till och med på Konsum.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 12.11.09      Möjligen kan det vara så att kungen inte är av uppfattningen att han har träffat mig. Att jag bara var en i mängden av alla skid-och friluftsklädda i byn och vid middagstid serveringspersonal vid några av måltiderna i den privata jaktstugan. Så var det nog. Och platsen för alla dessa möten, om än inte noterade av kungen själv, var Storlien i Jämtland. Jag jobbade som servitris på Högfjällshotellet och kungen kom regelbundet för att koppla av i den egna stugan i det lilla vinterparadiset vid den norska gränsen. Först kungen och kanske kompisar. Sedan med Silvia och så småningom kungen, drottning Silvia och kronprinsessan Viktoria. Alla var de flitiga i skidbacken.

   Att åka skidor nerför, tryggt mellan pappas ben, är en sak. Att ta liften uppför en annan. I synnerhet om ansvarige för första liften upp till fjället är en norrman som heter Ole och har inställningen att regler för hur liftåkande utövas är till för att följas. En av dem var; det är inte tillåtet att ha barn på axlarna under liftfärd uppåt. Ni som har åkt skidor och lift vet hur vanligt det är, eller åtminstone var. Detta var dock inte något som påverkade Ole, än mindre vem som till äventyrs utmanade Oles lojalitet till regelboken.

    Så kom då den där dagen då den lilla familjen skulle njuta av Storliens härliga backar i den strålande påsksolen. Snön gnistrade, stämningen var god och liftkön, den växte. Men emellanåt stannar liften. Folk ramlar av bygeln, korsar liftspåret, har ogiltigt liftkort och gud vet vad. Men det här stoppet var inte som det brukade vara. Jag vet, för jag var där. Jag hängde med Ole och de andra som jobbade i liften i väntan på nästa arbetspass. Skidor åkte man inte när det var så mycket folk. Att stå i liftkö kunde turisterna ägna sig åt.

    En av dem hade ett barn på axlarna. Därav liftstoppet.

      Bakom spegelsolglasögon kliver Ole fram, pekar på barnet och uppmanar; ”Ta ner ungen!” Pappan försöker säga att ingen har haft synpunkter tidigare och att han tar ansvar för färden. ”Så var snäll och låt oss nu få åka vidare”. Ole viker inte en tum och irritationen i kön bakom är han helt opåverkad av.  ”Detta är min lift och här är det jag som bestämmer. Ta ner ungen.” Det är nu vi hamnar i det som vi alla känner till och till nästan vilket pris som helst vill undvika – dålig stämning. Trivseln i liftkön är helt borta. Irriterade rop och krav på att starta liften hörs från leden och fram till Ole kommer rakade män med sladdar i öronen.

    ”För helvete, ser du inte att det är kungen! Sluta bråka och starta liften.”

    ”Och detta är min lift och här åker man inte med barn på axlarna. När ungen är nere på backen startar jag den.” Nu griper också Silvia in och försöker mjukt förhandla fram en engångslösning; att får man nu bara åka upp på det här viset denna gång ska rättning ske och göras enligt Oles anvisningar i fortsättningen. Detta hjälper naturligtvis lika lite som SÄPO-männens bannor och förhöjda tonläge.

    Efter att, oklart för vilken gång i ordningen, från ordningsmakten fått frågan om han är klent begåvad som inte förstår att det är kungen han har att göra med brister det även för Ole. Han tar av sig spegelglasen, vänder sig mot sällskapet och säger med klingande norsk stämma;  ”Det er ikke min konge”.

    Hur det gick? Det tänker jag inte berätta nu. Men utifrån min yrkesroll idag kan jag säga att denna lilla historia från verkligheten inte bara är pikant och med distans kanske också charmig. Den är också ett utmärkt exempel på konflikthantering. Hur hade du löst situationen?

    Vad Ole gör idag vet jag inte. En sak är jag dock ganska säker på. Han är helt ovetande om sitt bidrag till min bank av exempel på konfliktsituationer i livet där det finns olika lösningar.

    En del helt klart bättre än andra.

Skärmavbild 2016-01-24 kl. 09.21.12

Klicka för större bild

Till alla krönikor/blogginlägg