Läget?

”Läget?”
Jag hann inte dra in luft för att påbörja svaret innan han, med sina sladdar i öronen och mobilen i handen, drog som solen i sommar och försvann uppför trappan.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 11.27.57Förmodligen har du helt nyligen till någon, närstående eller inte, förhört dig om hur det står till. Om inte har du kanske själv fått frågan.Om ”läget”, alltså. En i allra högsta grad relevant undran. Vi vill ju veta hur det är med våra nära och kära, men också med andra personer vi känner och har relationer till. Tänk dig ett oväntat sammanträffande med någon du inte sett eller hört av på länge utan en uppdatering av läget. Svårt – eller hur? För att inte tala om det osannolika att, till exempel, en engelsman eller fransman hoppar över att fråga How are you? eller Ca va? när man möts. Det finns inte.

Men sedan, då – vad händer? När frågan är ställd och bollen är passad. Har du tänkt på det någon gång? Om inte, gör det. Du kommer att göra upptäckter du inte reflekterat över tidigare. Jag lovar. Mina egna erfarenheter är minst sagt blandade och jag sätter en peng på att det är så också för dig.

Och han som i inledningen av denna krönika frågade om ”läget” och sedan dröp av fortare än kvickt är äldste sonen. Inte årets upplaga, men väl gymnasietidens för ett preskriberat antal år sedan. En period där intresset för omvärlden, åtminstone de mest närstående, är begränsat. Så – att sakna intresse för resultatet av en egentligen inte menad fråga får väl anses vara helt enligt boken.

Desto mer fundersam blev jag när jag betydligt senare, i kvartersbutiken, stötte ihop med en bekant. Inte en nära vän, men inte heller en näst intill främling man bara nickar till som bekräftelse på att man uppmärksammat varandra. Den här bekantingen och jag brukar alltid byta några ord – artighetsfraser – om man så vill.

Just den här gången fick vi syn på varandra någonstans bland frukten. Båda tog några steg närmre och jag fick frågan om – just det – ”läget”. Jag minns inte om jag ens hann dra efter andan. För innan jag fick ihop första stavelsen till ” tack, bra” var bekantingen på väg till nästa post på inköpslistan, kyldisken. Så medan jag stod kvar med mitt ”ta…”, fastklistrat som ett Mariekex i munnen, stod bekantingen redan på öronen bland filmjölken.

Samma förklaringsmodell som för tonåringens totala ointresse för annat än sin egen navel? Nej, jag tror inte det. Det handlar om något annat. Tror man sig kunna tillhandahålla svaret skulle det förmodligen landa i ointresse eller stress. Men jag köper inte det, det är att göra det för enkelt för sig. Vad tror du?

Att slänga ur sig fraser/frågor, till intet förpliktigande, det gör vi väl alla lite till mans. Jag gör det. Och kanske har också jag lämnat någon som ett frågetecken i steget mot ett nytt fokus.

Professionellt, i mitt arbete med att genom samtalet hjälpa människor att hantera olika situationer, hoppas jag dock innerligt att ingen har haft anledning att säga; ” Hon frågade hur det är, men lyssnade inte på svaret”. Det skulle inte bara betyda att jag har uppträtt nonchalant. Det skulle också innebära ett sviket förtroende.

Den som svarar, ibland med stor vånda, har ju bestämt sig för att lita på mig och dela såväl det svåra som det glädjande. Då funkar det inte att fråga om ”läget” och sedan, om än bildligt, vara på väg någon annan stans. Det här gäller dig också. Du som är ledare, kollega, medmänniska…. Att fråga hur det är och uppriktigt vara intresserad av svaret kan göra skillnad. Större än du kanske tror.

Beträffande sonen har jag haft glädjen att få träffa honom i sommar. Och, ja – han frågade om ”läget”. Nu med tillägget; ”på riktigt, alltså.”

 

Läget 28 jul 2015

Klicka för större bild

Till alla krönikor/blogginlägg