Point of no return

Känner du till uttrycket?
Att jag gör det beror förmodligen på att min pappa var officer inom flygvapnet. Efter ett långt liv lämnade pappa oss i påskhelgen, så denna krönika blir också en hommage till min kära far.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 11.49.57    Jag bär på många historier om flygäventyr; spännande, farliga, sorgliga och roliga. Men att återberätta minnen från Kalmars, Sveriges också för den delen, svunna flyghistoria är dock inte min avsikt här. Nej, det jag tänkte uppehålla mig vid är meningen jag började med; point of no return. Uttrycket min pappa lärde mig och som för mig i mitt yrkesliv har fått ytterligare en innebörd än dess betydelse på flygarspråk. Så, vad betyder det då?

   För pappa, som gammal flygare, var det kristallklart; om man under en flygning överskrider en viss punkt på bränslemätarställningen har man inte tillräckligt med soppa för att ta sig tillbaka till hemmabasen. Man har passerat point of no return. Skarpt läge, alltså – en situation det gäller att undvika.

    I mitt jobb med konflikthantering och förändringsprocesser finns det också en point of no return, om än inte med lika tydlig mätarställning som flygplanets. Men den finns där; en punkt inom den röda zonen man i alla relationer och samarbeten gör klokt i att inte kliva över. Det är inte bara flygplanet som inte klarar att ta sig tillbaka vid överträdelse. Våra mellanmänskliga relationer riskerar att gå samma väg om vi inte är uppmärksamma på när varningslampan börjar blinka.

    Ju längre vi låter konflikter och motsättningar eskalera, desto svårare är det att reparera och hitta tillbaka. För det är just det som händer – relationer skadas alltid i olösta konflikter. Alltid. Lägg det på minnet. Och låter vi dem skena iväg bortom vår egen kontroll – ja, det säger sig själv – då blir det knepigare att backa bandet och ställa till rätta. En liten låga är alltid lättare att släcka än en hel skogsbrand.

    Men konflikter som vi löser och reder ut? Är de också lika skadliga för våra relationer? Så klart inte, tvärtom. Konflikter som hanteras på rätt sätt, till exempel på arbetsplatsen, är en möjlighet till utveckling. Det är så det funkar. Men med vetskapen om detta – ja, jag jag säger vetskap om, det här är sannerligen ingen raketforskning – varför är det då så många som far illa och känner vanmakt av de olösta konflikterna?   

    Det finns naturligtvis inget enkelt svar, inget bara svart eller bara vitt. Utifrån mitt perspektiv finns det dessutom minst ett par olika utgångspunkter. En är; vi är bara människor och en av egenskaperna vi delar är att vi i olika situationer strävar efter att göra det så enkelt för oss själva som möjligt. Vilket i en konfliktsituation kan betyda att vi sopar problemet under mattan, låtsas att det inte finns, alternativt hoppas att det självläker. Ingen bra strategi, jag lovar. Konflikter som inte hanteras löser sig sällan av sig själv, det blir bara värre.

    En annan utgångspunkt är att vetskapen om konflikter och grus i maskineriet finns, men, kunskapen att välja rätt åtgärd vid rätt tidpunkt saknas. Det handlar således varken om ointresse eller ovilja. Den som har fått problemet i sitt knä känner helt enkelt att man inte har rätt verktyg för att hantera situationen. Känner du igen beskrivningen? Du är i så fall i gott sällskap. Men hur gör vi då för att hantera de olika motsättningar vi ställs inför? Svaret ryms naturligtvis inte i en krönika som denna.

    Men en bra början är att ha en egen symbolisk bränslemätarställning, där lampan i god tid börjar blinka innan man hamnar i den röda zonen och passerar – just det, pointof no return.

Skärmavbild 2016-01-24 kl. 09.28.01

Klicka för större bild

Till alla krönikor/blogginlägg