Samtalet

Vi brukar i olika sammanhang tala om att hitta ”den röda tråden”. Och tittar vi runt omkring oss lär vi finna en och annan tappad tråd. Kanske också någon nyfunnen.

Skärmavbild 2016-01-11 kl. 18.53.56     Så har det varit för mig och det är tack vare den äldste sonen som den röda tråden i mitt yrkesverksamma liv en dag blev så mycket tydligare än den någonsin tidigare har varit. Det var kring julhelgen som jag en dag, smickrande nog, fick frågan om jag ville kasta ett öga på några kapitel i den uppsats han var i färde med att sammanställa nu på sista terminen på utbildningen vid universitetet i Örebro.

   ”Mamma, du har ju själv skrivit c-uppsats en gång och borde kunna ha lite synpunkter”. Med vetskapen att någonstans låg den där gamla hyllvärmaren, till glädje för ingen fram till möjligen nu, grävde jag fram det gulnade, maskinskrivna kompendiet. På försättsbladet står det; Socialhögskolan i Östersund; Samtalet; om relationen socialarbetare – klient. Pretentiöst? Absolut. Vän av ordning tänker kanske också att jag glömde återge årtalet, men det gjorde jag inte. Det var avsiktligt.

   Nu var det dock inte innehållet som var föremål för sonens intresse. Han bläddrade runt och kollade mest på källhänvisningar och fotnoter, samtidigt som han kommenterade den akademiska nivån. ”Hade ni inga krav på din tid”. Naturligtvis hade han fog för sin krassa kommentar och snabbt var jag på väg att förpassa de en gång högtravande uppsatsambitionerna till platsen där de hör hemma; bland dammet, i skåpet, i den gamla vindsskrubben.

   Men den hamnade inte där igen utan att passera Gå. Det var som att jag hade svårt att släppa den. Här är det på sin plats att förtydliga att det ingalunda handlade om känslan av att jag hade ett mästerverk i min hand. Det var helt enkelt bara så att det var min röda tråd jag stod och höll i. Du kan säkert föreställa dig känslan av en återknuten kär gammal bekantskap, ett fotografi som ger ett sammanhang. Eller – just det – upptäckten av den röda tråden. Det var så det var.

    Plötsligt såg jag det som varit min följeslagare och mest använda redskap under alla år; samtalet. Mina båda yrkesben; socionomens och journalistens, som jag i olika perioder stått olika mycket på, hängde nu så tydligt ihop. I mer än ett trekvarts yrkesliv har jag gått omkring med ett verktyg i min verktygslåda som jag har använt, men först med mognad och erfarenhet på riktigt – och då menar jag på riktigt – förstått kraften och potentialen i. Mitt verktyg, som trots alla års användning inte är det minsta slitet och aldrig har varit med om någon uppdatering är i skick som nytt och hur aktuellt som helst.

    Dessutom har jag det alltid med mig. Samtalet kräver varken förvaring eller transportlösningar. Det bara finns där. Hela tiden.

  När jag som medlare får i uppdrag att hjälpa till i en konfliktsituation mellan två eller flera parter är det mycket jag inte känner till eller kan förutse. Och det är så det ska vara, det ligger i sakens natur. De är parterna själva som äger såväl problemet som innehållet.  Jag är där med min verktygslåda för att hjälpa dem finna en lösning. Men hur lite bakgrund och information jag än har finns det en sak jag alltid kan vara nästan helt säker på redan innan jag ens hunnit träffa någon av de inblandade – samtalet har tystnat och relationen kört av spåret, kraftigt tilltufsad. Samtal, relationer och kommunikation hör obönhörligen ihop.

    Samtal bygger relationer, som i sin tur är förutsättningar för kommunikation, som består av samtal, som…….ja, just det.

Skärmavbild 2016-01-24 kl. 08.58.48

Klicka för större bild

Till alla krönikor/blogginlägg